Så kan det gå! Vrede är en urkraft, ibland en positiv sådan.

Var ett ärende till stan idag och på torget står alla de större politiska partierna för att värva röster. Jag som har min ståndpunkt klar vill ändå diskutera med alliansen för att jag vill höra vad de som privata personer säger om min situation. Behöver jag säga att jag inte blev förvånad? Nu pratade jag inte med alla i alliansen, men med Folkpartiet och Moderaterna. De fick höra min livssituation och sen frågade jag dem hur de skulle gjort i min situation. Vad tror ni jag fick för svar? För Folkpartiet svarade en ung man mig att jag skulle skriva ett brev till både arbetsförmedlingen och socialförsäkringsminister Christina Husmark. Jaha. Kan jag väl göra. Men det kanske hjälper bara mig! Vad med alla de andra - de som kanske ens orkar prata eller tänka på sin situation. Vad händer med dem? Ska vi bara strunta i dem och säga "bättre lycka i nästa liv" - eller?!? 

Sen gick jag över till Moderaterna. Där fick jag prata med en äldre dam och när hon hört min situation så tyckte hon att jag är i en väldigt jobbig situation. Javisst. Men vad hade hon gjort om hon varit i den situationen, undrade jag. Nja, jag vet inte....sa hon. Nä. Det är svårt, fortsatte hon. Jag skulle nog försöka arbeta. Säger hon sen. Ja, men, försöker jag. Du har ju försökt att arbeta i så många år och det fungerar inte! Hon svarar: jaaa...det är svårt det där.....jag skulle nog försöka arbeta..... Halleluja! Jag bara undrar. Har denna människa empati? Kanske hon har det för enskilda människor, men inser hon att man också kan ha empati för de svagare i samhället som man inte känner personligen?! 

Sen gick jag över till Socialdemokraterna och upplever en helt annan människosyn. Likaså hos Vänsterpartiet. Vänstern har jag röstat på i nästan alla år och tänker göra i år också. Hos de röd-gröna känner jag att det vibrerar av en solidarisk människosyn. När jag pratat en stund med partifolket så finner jag mig själv efter en stund med valsedlar som jag ska dela ut i Målsryd på valdagen! Hihi....kanske jag blir aktiv. Det är så energislösande att gnälla och vara arg hemma för sig själv. Bättre att göra något. Och jag tycker det är hög tid att göra något åt den s.k valfriheten som sprider ut sig mer och mer. 

Så - nu har jag sagt mitt! Ni andra får rösta på vad ni vill, men jag hoppas de röd-gröna vinner. Jag vill leva i ett samhälle där vi tänker på de svaga - på riktigt! 

och jag vet vad jag ska rösta på. Det har jag vetat sen ungdomen....  Jag tänker INTE rösta på alliansen. Av många orsaker. En orsak är deras reform av sjukförsäkringen som inte borde heta reform utan förstörelse. 

I vårt land får man inte längre vara sjuk eller arbetslös. Då kommer STORA PISKAN fram och säger till dig att: VAR FRISK! ARBETA! DU ÄR EN PARASIT! VI VILL ATT FOLK SKA ARBETA OM DE SÅ ÄR DÖENDE. 

Alliansen bryr sig inte att sjuka och arbetslösa blir ÄNNU SJUKARE av att få detta slängt i ansiktet. Jag undrar hur många gånger jag känt mig kränkt och sårad av hurtfriska Maud och Fredrik. Det lyser igenom att de HATAR verkligen sjuka och arbetslösa. Det tycks vara VÅRT EGET FEL att vi är sjuka eller arbetslösa. 

VAD ÄR DETTA EGENTLIGEN? Jo, ett eko som tyvärr kommit tillbaka och verkar stanna. Hemska tanke!   Då tänker jag så här: Vi "vanliga" människor hade inget att säga till om för hundra år sen. Vi fick kämpa för det. Mot vilka då? Högern förstås. Nu börjar vindarna vända. Varför? Nja, jag har min egen lilla teori. Alliansen, eller framför allt moderaterna, tänker gärna i termer som "vara sin egen lyckas smed". Solidaritet och ödmjukhet är inte deras starka sida. De rika gynnas. Detta framkallar ett klassamhälle som vi hade för hundra år sen. Ska vi tillbaka dit? Hur lätt glömmer vi människor? 

Läs gärna denna länk.

Ikväll hade vi en riktigt mysig stund med kattungarna, dottern och jag. Några av dem tränar på att sitta och det är så dråpligt och fruktansvärt gulligt att se! 

Vi njuter verkligen av dem. Idag när vi tog upp kattungarna så tystnade de när vi lade de mot vårt bröst. Så härligt! De börjar verkligen så smått bli nyfikna på omvärlden nu. Utvecklingen går fort!

Här gosar Ellen med Aron.

ARON 279 g

AMISHAI         278 g

ASLAN              273  g

ARASH             276 g

ARAM               296 g

Här syns det ju tydligt vem som leder viktligan! Aram. Han utmärker sig faktiskt med sitt kraftiga huvud och massiva kropp. Fortsätter han utvecklas så här så tror jag mest på Aram vad gäller avelskatt. 

De andra ligger ju väldigt jämt som ni ser.

Aslan är minst och det syns också. Han känns lite lätt jämfört med sina syskon faktiskt. Igår märkte jag att han inte fick komma till ordentligt för att dia, så jag får ha koll på honom. 

Det hänger en lapp på mina föräldrars kylskåpsdörr. Den har hängt där bra länge. Så fin och så värd att sprida. Så här står det på lappen:

Det hjälper kroppens immunförsvar

det håller dig friskare

det botar depression och minskar stress

Det livar upp och föryngrar

och har inga obehagliga biverkningar.

Att kramas, är inte mindre än ett

mirakelpiller från naturen själv.

Det innehåller inga gifter,

inga konserveringsmedel,

inga konstgjorda ingredienser.

Kramar är praktiskt taget perfekta.

Inga rörliga delar,

inga batterier som tar slut.

Låg energiåtgång - hög energivinst!

Inflationsskyddade och skattefria.

Och naturligtvis

mycket lämpliga för återanvändning

~krama om varandra~

Nu har lugnet lagt sig igen. Alla ungarna i bolådan och Alice lagt sig till ro däri och ger di. Skönt. Men man vet ju aldrig. Hon är nog inne i en sån där period av att vilja byta boplats vilket är helt naturligt. På så vis beter hon sig precis som hon ska. Däremot är det ju inte bekvämt för mig. Det är lustigt ändå hur hon har tittat på mig, Alice. Ungefär som hon ville säga: "matte, varför får jag inte ha ungarna under soffan?" 

Hon pratar mycket med ungarna också. Har olika läten för sig. Ungarna piper mest fortfarande. En del försöker verka farliga och fräser.   

Jag skulle aldrig ha skrivit detta......nu börjas det igen...  hur envis kan en kattmamma vara? Jag anar det värsta     

Här har vi Aron, hann bara ta två bilder, sen var Alice där och knep honom till det nya bostället. 

Fick lite frist att fota nu när Alice är i full färd med att placera om ungarna. Hon vill flytta under soffan i vardagsrummet. Det vill inte jag!   

Så vi har en liten dragkamp här nu.....