till alla kvinnor på internationella kvinnodagen......

och.....

till mig själv som blir 60 år idag.  

Konstigt tycker jag, eftersom det inte var längesen jag födde mina barn, eller?!?

De är födda 1981 och 1990. Det är väl sisådär ett tiotal år sen?  

Förvisso märker jag att jag blir äldre, på olika sätt.

Ett är att språket förändras. Jag använder en hel del ord som de unga idag inte begriper eller så tycker de att orden är urgamla och ibland använder de i sin tur ord som inte jag förstår.

Lustigt också hur ett årtioende kan te sig.  

Mellan 1 och  10 år ter sig livet oändligt, det tar aldrig slut.

Mellan 10-20 är livet fortfarande oändligt, men jag började förstå att det nån gång, otroligt långt bort, kan ta slut

mellan 20-30 var jag själv övertygad om att jag skulle dö före 30 års ålder, men det var min ångest, hur det är för andra skiftar väl förstås

mellan 30-40 började jag ana att man kanske ska ha ett yrkesliv, men vad vet jag fortfarande inte

mellan 40-50 rullade livet på, jag grubblade otroligt mycket och undrade vad jag skulle göra med mitt liv. Vid 50 fick jag för mig att ett nytt liv skulle börja och att jag hade gott om tid.

Nu är jag 60 och tiden mellan 50 och 60, den undrar jag lite grann vart den for iväg? För jag upplever att den tiden är mer som kanske två år och inte 10 år!! 

Tiden är knepig, den går inte att fånga eller stanna, fast jag ibland skulle vilja.  

Här är någon som också snart är 60 år,

den första förorten i Göteborg.

Dit flyttade min familje när stadsdelen var nybyggd och jag var väl ungefär 2-3 år..

Om ni tittar på bildspelet över Kortedala så är det en bild på Kortedala Torg som när det invigdes var supermodernt. Detta kommer jag ihåg, kanske för att vi har filmat det......det var en mycket speciell känsla att gå in i en affär och kunna köpa så mycket olika saker på en gång.

Tidigare fick man ju gå till bageriet, mjölkaffären, grönsakshandlaren osv.

Saker och ting förändras.

Jag har börjat sälja av en del av mina saker på Tradera igen.

Ovanligt roligt är det ju när pengarna bara ramlar in på saker jag inte hade trott....

Min moster, som inte lever längre, hade fått ärva en del kungliga foton som var inköpta i en fotohandel på Slottsbacken i Stockholm i slutet av 40-talet.

Det handlar om ett tiotal bilder på Hagasessorna och prins Carl Gustav när han var liten. 

För bilderna har jag fått drygt 1.300 kr!! 

Glad är jag.   

Kanske de är värda ännu mer?!  

Fast det struntar jag i.  

Jag åkte iväg till Ytterby redan på fredagen eftersom jag hade en visning tidigt på lördag morgon.

När jag kommit fram och druckit sedvanligt kaffe hos mamma och pappa så tog vi en promenad tillsammans till lägenheten. Men usch, vad besviken jag blev. Huset såg ruggigt ut och det var inte rent, kladdat på väggarna och jag fick en känsla av att det nog inte var helt lugnt där.

Så jag brydde mig inte om att ens titta på den lägenheten. och det var nog den jag mest hade hoppats på.

På lördagen åkte jag in till Kungälv och stegade uppför en lång backe upp till Fontinskogen där det ligger ett bostadsområde. Där skulle jag titta på en mindre lägenhet idag på morgonen. Men efter att ha gått runt lite så ratade jag den lägenheten också utan att ha tittat på den. Jag vet med mig att jag inte skulle trivas där, fast jag trodde tvärtom innan jag tog mig dit.

Så återstod då endast en lägenhet som ligger i centrala Ytterby och den var jag inte sådär nyfiken eller intresserad av egentligen. Tycker att det är kanske lite väl centralt och husen ser inte heller roliga ut tycker jag.

Men oj, så annorlunda det blev!

Efter att ha gått runt huset lite och känt in så kunde jag konstatera att det är lugnt och fint och rent och folk verkar trivas där. Det är tyst fast det är nästan mitt inne i centrala Ytterby med bara ett par minuters promenad till stationen med pendeltåg till Göteborg som tar ca 20 minuter.

Balkong finns mot en solig gård och när jag stegar in i lägenheten, vet ni vad som hände?

Jag kände att jag hör hemma där! Lägenheten är helt fantastiskt fint planerad. Den känns öppen och ljus. När man gått in i hallen och tagit ett par steg så ser man hela lägenheten och det är fönster åt alla håll. För att göra en redan lång historia kort, så har jag tackat ja till denna lägenhet och nu går jag och väntar för att få besked om jag får den eller inte, vilket inte alls är säkert.

Håll alla tummar snälla! 

Jag vet att jag egentligen inte har råd.....

men visst är min blivande (förhoppningsvis) C-kull värda det här?

En liten matta de kan klösa på. Alice testar   

och ett litet klösträd, precis lagom stort för klättrande kattungar

Alice har faktiskt inte löpt sen Algot flyttade. Kanske det var han som triggade igång henne, fast han är kastrerad? Hoppas verkligen hon sätter igång snart igen annars blir jag nog nervös.      

"De tårar

man sväljer

är mycket bittrare

än de

man fäller"