Jag känner ett behov av att skriva av mig.

Om det ska vara offentligt vete tusan.

Men jag tror ändå jag publicerar detta.

Då kanske det blir mindre dramatiskt för min del och jag är övertygad om att jag delar samma känsla med en hel massa människor - tyvärr.

Känslan jag pratar om är den att sakna en partner. 

Jag har nu varit singel igen i över 5 år och det är då det sätter in. Längtan. 

Många som sitter i hopplösa relationer förstår mig kanske inte. De vill bara komma loss och längtar efter egen tid. Men när man som jag har haft den där egna tiden ett bra tag så börjar, i alla fall jag, längta efter vardagliga saker som att komma hem till en bebodd lya (frånsett katterna då), att inhandla mat tillsammans, planera helgen tillsammans, göra utflykter tillsammans,kanske till och med gräla ibland.

Allt jag gör är jag ensam om. Jag städar själv, jag tittar på TV själv, jag promenerar själv, jag handlar själv, jag betalar räkningar själv osv osv.......

Några av de där sakerna gör jag förstås ibland tillsammans med andra, men inte med en partner. Jag saknar också att kunna prata om saker jag varit med om, att bearbeta, tillsammans med en partner. På ett vuxet sätt får jag väl tillägga då, eftersom jag har lite dålig erfarenhet av just detta.

Tänk att få vara ihop med en man som kan acceptera mig som jag är, som låter mig göra saker jag älskar att göra, som står ut med att jag är lite nervig, som inte förlöjligar mig, som behandlar mig med respekt. Finns det såna män? Ja, det vet jag att det finns men jag har ännu inte träffat någon sån man som råkar fatta tycke för mig och det känner jag av just nu.

Känner mig sorgsen över det.

Jag vill verkligen inte vara ensam resten av livet. Det är så TRÅKIGT.

Så där ja.

Nu har jag hasplat ur mig detta. Undrar om det kommer att kännas bättre nu?!    

Och gott folk, ni som råkar läsa detta trista inlägg, kom ihåg:

detta är en KÄNSLA jag har och känslor kommer och går, så imorgon kanske jag är överlycklig över att få rå om mig själv.   

Mindfulness!

 

Jenny

29 november 2012 18:24

Jag hörde en så fin sak när jag lyssnade på Loveline (amerikanskt radioprogram) härom dagen. Dr Drew Pinsky (en av programledarna) sa någonting i stil med: "Jag har aldrig känt en människa som det inte har funnits någon för. Det kan ta längre tid för vissa att träffa denna någon än vad det tar för andra - men jag är 100% säker på att det finns någon för alla."

http://jennyelin.bloggplatsen.se

Margita

30 november 2012 17:28

min moster träffade sitt livs kärlek när hon var över 60 :)

 

Marie i Strömstad

29 november 2012 20:16

Klart dom finns, gäller bara att hitta dom... Lycka till! Och ge inte upp!

Margita

30 november 2012 17:28

Tack Marie! För tillfället har jag gett upp, men det kanske vänder :)

 

Emelie

1 december 2012 11:56

Jag tror att de allra flesta människor vill ha någon att dela sitt liv med, precis som du. Och det finns män som respekterar kvinnor, helt klart. Det finns många såna män, men de kanske inte är så framfusiga, så man märker inte av dem så mycket. De är ibland lite blyga, så man får ta lite mer egna initiativ. Såna män har jag dragits till, och det är jag tacksam för.

Ett tips: var öppen för att hitta män som du vanligen inte skulle titta efter, exempelvis någon som är lite yngre än du. I den åldern finns det fler singlar, och då är de fortfarande mer öppna för att träffa nya människor. Om jag vore som du skulle jag sätta in en annons på en dejtingsida för äldre personer. Där kan man vara helt anonym och se sig omkring vad det finns för olika personer att välja på. Sen är det bara att vara öppen och vidsynt och se om man hittar någon trevlig. Senare kan man, om man vill, träffas på en neutral plats för att se om det "klickar". Lycka till! Kram!

http://emmisibirier.bloggagratis.se

Margita

1 december 2012 21:22

Fast jag har ju redan gjort den grejen och det var ingen höjdare....men jag hade väl otur. Skam den som ger sig! :) Kram!

 

Emelie

3 december 2012 11:17

Ja, du hade säkert otur den gången. Men ge inte upp!

http://emmisibirier.bloggagratis.se

Margita

3 december 2012 11:22

Lovar! :)

 

Vivi

3 december 2012 15:08

Min mammas moster är vacker & dansant, MEN tyvärr börjar hon bli dement, ändå har hon träffat en man ganska nyligen.
Vi har alla våra egenskaper som gör att just vi är vi och oavsett ålder drömmer nog många av oss om samma saker.
Jag har tjejkompisar i min ålder som vill ha samma sak som du :)
Inget konstigt alls och jag tror nog att rätt man kommer dyka upp när du är beredd, men ibland får man hjälpa det på traven genom att kanske egengera sig i ngn lokal förening eller ngt ;)
Kram

http://www.missvivis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

"Kod för att importera min blogg till Nouw: 4864799500"  

Nu har jag bestämt mig. Jag kommer inte att blogga via bloggplatsen längre. Men bloggen kommer att finnas kvar så om det är något speciellt man letar efter så förtvivlen icke.   Från och med idag säger jag definitivt ett stort TACK och adjö t...

En längre tid har jag funderat på att flytta min blogg. Är lite trött på den gammaldags designen här....man kan inte göra så mycket och det känns gammalmodigt.   Så när jag nu flyttar så hoppas jag ni följer med!      Jag säger till när det...

Hittade en video på Youtube och blev lite nostalgisk. Har du gjort såna här? Görs de överhuvudtaget idag?    När jag var barn gjorde vi alltid såna här fina hjärtan till jul, både i skolan och hemma. När mina barn var små gjordes de också, ...

Min blogg heter ju Sammelsurium just för att jag skriver om allt möjligt, lite som jag själv är. Det mesta intresserar mig men självklart är jag mer intresserad av vissa områden.   Ett sånt område är det här med miljön. Det började redan i ungd...