Jag är inte så mycket för att bada, även om jag de få gånger jag hoppat i plurret, knappt velat gå upp för att jag tycker det är så skönt.

Men det är så förbenat svårt att doppa sig i det där kalla vattnet, brrr 

Har ni något knep att förmedla till mig -  för nästa sommar ska jag vara lika badtokig som vissa andra!   

Men här är några som inte drar sig. De är riktiga badare, i ur och skur höll jag på att säga, men det stämmer nog inte. Det är min syster och en gemensam "gammal" vän. 

Efter sedvanlig promenad runt Marstrandsön så ska det nödvändigtvis plaskas och tjoas i vattnet vid nakenbadet. En del kan visst inte se tjusningen i att stå kvar på berget och fota och skratta åt hur roligt de verkar ha. 

Men roligt, nej, det tror jag inte att de har!   

Förresten, jag glömde! Jag upprätthöll en MYCKET viktig roll när tokarna badade! Jag var manetvakt och titta här vad som smög sig sakta mot de badande! En präktig rödmanet!! 

Psst.....de hann upp ur vattnet!   

Min syster gillar att hålla på med hår, klippa och forma frisyrer. Ovan är ett av resultaten. Me like! 

Ja men alltså......

Ena dan är man runt 20 år och undrar hur livet ska te sig.....

andra dan är man drygt 60 år och undrar vad som hände?!? 

Ibland kan det slå till: känslan av nostalgi, eller en längtan tillbaka till när mina barn var små och när mitt liv skulle bli så annorlunda än det faktiskt blev. Nåja, jag har ju förhoppningsvis många år kvar men det är onekligen så att jag är i nerförsbacken nu och det är så påtagligt.

Ända sen jag nådde 50-årsstrecket har jag med jämna mellanrum råkat ut för att bekanta och vänner dukat under för olika sjukdomar, cancer och hjärtsjukdom. Det är ofantligt sorgligt men tyvärr en del av livet. 

När jag är ute och rör mig bland folk så ser jag ofta unga människor med sina småbarn och jag får blandade känslor. Dels en lättnad faktiskt. Skönt att den tiden är över! Den är jobbig, men ack så underbar! Jag kan ibland önska mig tillbaka och då hade jag handlat helt annorlunda mot vad jag gjorde då! Ibland tror jag att världen skulle se annorlunda ut om vi fick uppfostra våra barn när vi blivit gamla och visa. Fast så enkelt är det säkert inte.

När jag var nybliven mamma så var det många som sa till mig: "ta vara på denna tiden för den går så fort!" Jag trodde att jag visste vad de menade men det gjorde jag inte....

Tiden går så ofantligt fort och det händer så mycket på ett årtionde och tänk bara....man föder ett barn och det barnet har redan gått i skolan några år när det gått ett årtionde. Ytterligare ett årtionde och barnet är vuxet.....

Jag har faktiskt svårt ibland att inse att de människor jag träffar på inte varit med om 50, 60, 70 eller kanske inte ens 1980-talet. Jag blir ju nästan en främling, tänker och till och med pratar lite annorlunda än de som föddes under senare delen av 1900-talet. 

Nu överdriver jag en del, men det ligger något i det. Jag tror det är varje generations öde så att säga.

Synd bara att den äldre generationen inte uppskattas mer. För helt klart förvärvar man en slags vishet ju äldre man blir. Kanske inte alla, men de allra flesta. 

Nu tänker jag frossa i "gamla, goda tider" tillsammans med er....haha...hoppas ni står ut!   

en lite "slarvig" sentimal bildlista......huller om buller   

Inser att jag funnits en tid på denna jord när jag tittar på gamla foton.   

Här ligger jag i vagnen, ganska så nyfödd, våren 1952. Nybliven stolt pappa antar jag.   

Visst är vagnen läcker?!

Och här är min lillasyster som sitter i vagnen och jag är stor nog att använda mina egna fötter.

Även den här vagnen (och kläderna) är ju riktigt läcker tycker jag! Annat var det förr, då var det schwing på sakerna och de höll!!   

Det har blivit lite torka här i bloggen som sagt och det beror inte bara på att det är sommar utan också för att det hänt/händer en del saker här som kräver min koncentration och som tar energi.

Min fina mamma ramlade så illa på midsommardagen att hon fick en lättare hjärnskakning och bröt lårbenet. Jag såg hela fallet och det var dramatiskt. Hon slog huvudet i köksskåpet och man såg tydligt att benet var av. Det blev som en stor utbuktning. Läskigt. Men det värsta var nog att se hennes smärta. Fy attan.

En stor eloge till ambulanspersonalen! Två robusta, lugna tjejer från Ale Ambulans kom inom 10 minuter! Jag faller alltid i stor beundran för allt fotfolk inom vården. De är så proffsiga och man blir så väl omhändertagen.

Mamma hamnade förstås på sjukhus i över en vecka. Opererades dan efter fallet. En operation som vanligtvis tar 1 timme tog 3 timmar för mamma! Så det är inte konstigt om hon har ont fortfarande!

Annars går rehabiliteringen jättebra. Mina föräldrar har haft ett "kom-hem" team som hjälpt till med dusch och träning. Något alla kommunbor får. Tack Kungälvs kommun!

Jag har varit hos mina föräldrar en hel del och hjälpt till under denna tid. I detta sammanhang måste jag höja pappa till skyarna. Han har lagat mat så det står härliga till och servar mamma med hämtning av färskt vatten osv. 

Under denna tid har jag också haft många som frågat efter min katt Alice. Jag har ju annons ute om att omplacera henne. Har ingen lust att förklara närmare varför jag omplacerar henne, det har ingen med att göra faktiskt. Men jag har varit noga med att hitta rätt hem till henne. Det är flera som fått nej och några har också ångrat sig. 

Nu verkar det som att jag fått napp och jag är övertygad om att Alice kommer att få det jättebra. Faktiskt bättre än hos mig och det är ju det som jag har eftersträvat. Mer om detta senare.

Jag har också påbörjat en KBT-behandling inom primärvården. Så jag får 1 timmes behandling i 10 veckor. KBT är mycket konkret och jag har satt ett första mål: att klara av att ta mig till Strömstad med tåg utan att få panik eller åtminstone att klara av paniken. Jag har inte varit i min kära stad (där min son fortfarande bor) sen 2007.....  så det är dags nu att ta tag i denna rädsla!!!   

Varje vecka har man en hemläxa. Denna vecka ska jag fundera på när jag använder olika flyktbeteenden, alltså när jag undviker saker som jag tror ger mig ångest.

När Alice flyttat så har jag ju tänkt att testa att ha hund. Vi får se när det blir. Jag måste få allt att stämma först så att lilla Galaxy får en så bra start som möjligt. Har längtat så länge efter henne nu.

Igår förberedde jag för dagens kalas som vi ska ha för min dotter som blir hela 23 år. 

Jag har tänkt ut en meny men det enda som blev som ursprungsmenyn det är själva huvudrätten.

För det andra gick käpprakt åt skogen kan man säga.

Hittade ett recept som verkade lovande vad gäller smak, en lime-och citron kaka till kaffet tänkte jag. Mmmm så gott. 

Det här blev resultatet:

och du....att filmen blev sned beror nog också på att det mesta gick fel igår. Det var bara en sån dag så att säga....du får vända på huvet, jag hittar ingen funktion nånstans där jag kan ändra på det....  

Är fortfarande inte riktigt "normal" efter utställningen.   

Men nu måste jag snart ta mig samman....för på lördag blir det stor familjesammankomst! Då fyller min underbara dotter 23 år och vi har lyckats "lura" hit sonen/brodern och hans tjej på kalaset! Även mina barns pappa kommer och det tycker jag är så roligt, att man efter ett antal skilda år faktiskt kan umgås igen. Härligt!   

Dottern vill vara hemma hos mormor o morfar (alltså mina föräldrar för er som har svårt för hur familjebanden fungerar....  ) så då är vi det så klart. 

På fredag ska jag ägna dagen åt att laga den mat vi ska avnjuta. Har inte tänkt ut nån meny än men jobbar på det. LCHF ska det i alla fall vara, det har dottern också bestämt. 

Kyckling kanske? Eller fisksoppa säger dottern...ok, jag är bara så rädd att det inte ska bli bra. Prestationsångesten sätter in.....men, jag har ju lyckats en gång med fisksoppa, kanske jag kan lyckas två gånger?!?! 

Hur blev hon så här "gammal"?!

från att ligga i vagn....

till att vara sambo och ha egen katt.....  

Grattis älskade dotter!    

det verkar som om 1950-talet håller i sig vad gäller popularitet. Konstigt egentligen....finns det inget nytt att komma med....eller varför är vi så retro för det mesta? 

På 50-talet var det ju verkligen nytt, likaså på 60-talet. Det var väl på 2000-talet vi började titta bakåt?

Lustigt.

Nåja, det är som det är. 

50-talet är i alla fall min barndom. Jag är född 1952. Det var nog en väldigt harmonisk tid att växa upp i.

Ja, inte helt och hållet förstås. Inom politiken pågick ju kalla kriget mellan öst och väst och i Ungern var det uppror 1956. Vid den tiden kom det många ungrare till Sverige som flyktingar.

Men överlag upplevde jag det som en lugn tid. Folk var glada och nöjda och såg framåt. 

Samhället blev mer och mer modernt och det byggdes som aldrig förr. Nya förorter smälldes upp i rasande fart, på gott och ont.

Själv är jag uppväxt i centrala Göteborg men när förorterna började byggas flyttade vi till supermoderna Kortedala och senare till Biskopsgården (som förföll och blev ett riktigt fattigsverige).

Här är lite bilder från tiden vi bodde i Kortedal.

Vi smaskar glass vid Kortedala torg. Jag till vänster,  mamma och min lillasyster.

Här är vi på promenad. Jag till vänster, pappa och lillasyster.

Visst är det underbara kläder! Mamma sydde och stickade ALLA kläder!!

På den här bilden är jag yngre än vid de förra. Skulle tro det är från 1955....jag var ganska så storvuxen som liten.   Pappa läser saga för mig.