Jag har varit hemma två dagar nu för att vila upp mig.

Det har varit nödvändigt och inget jag alls vill.

Trivs alldeles för bra hos Cramers för det.

Men min kropp sa ifrån genom att överraska mig med några panikattacker.  

Så jag ringde min kontakt på Gröna Vägen och hade en liten pratstund.

Vi kom överens om att jag ska gå tillbaka till att arbeta varje dag istället för 4 dagar som jag gjort nu.

Det har ju inneburit att jag två dagar jobbat 6 timmar per dag.

Tydligen blev det för mycket.

Nu hoppas jag att kroppen kan visa sig från sin bästa sida när jag går tillbaka till 4 timmar varje dag.

Det är, trots allt, tur att kroppen säger ifrån!    

heter en bok jag vill läsa.

Klicka på bilden så kan du läsa mer om boken och om Rickard.

Rickard skriver om sin panikångest. Klart jag vill läsa den när jag själv har detta problem.

Det är alltid värdefullt att ta del av andras erfarenheter.

Såg en intervju med honom nu i morse på TV.

Han fick mig faktiskt till tårar eftersom jag känner igen mig själv i så mycket av det han sa.

Det är samtidigt skönt att se att jag verkligen inte är ensam om detta problem.

Något vi verkar ha gemensamt, många av oss "paniker" (och då pratar jag inte om vanlig noja, utan om riktig panikångest, som är något av det värsta du kan uppleva), det är att vi har väldigt höga krav på oss själva, samtidigt som vi är väldigt känsliga.

Alltså både positivt och negativt kan man säga.

Fast livet vore faktiskt lättare utan denna f-bannade panikångest!  

Jag är inte helt av med den och lär väl aldrig bli det heller.

När jag känner mig pressad så kommer den tillbaka........

Jag har den sista tiden haft några attacker och jag är fruktansvärt ledsen för det.  

Måste försöka varva ner och ta det väldigt lugnt.

Hur jag nu ska göra?   

Det är ju vad jag testar just nu.

Förra veckan var jag på jobbet måndag till onsdag. Kände mig rätt pigg på onsdagen men när jag gjort mina fyra timmar och kom hem så var jag minst sagt TRÖTT.  

Kände på torsdagen att jag måste vara hemma. Så det var jag.

Sen var jag iväg på fredagen igen. Den dan diskade jag och två andra ur personalen krukor. Vi diskade och diskade och skrattade och hade jätteroligt. Antagligen så mycket att jag glömde av att jag inte är så stark än, för när jag kom hem var jag totalt slut!  

Kroppen värkte och psyket tog stryk. Så igår på lördagen tog jag det väldigt lugnt. Märkte också att jag fick stresskänslor, närmare till att vara väldigt irriterad.   Det är ett tillstånd som är farligt för mig, det kan vända väldigt snabbt till panikångest. Så jag har som sagt tagit det väldigt lugnt den här helgen. 

Det är svårt för mig att acceptera att jag blir så trött, det känner jag. Jag vill ju så gärna klara av detta, men jag vet ännu inte hur många timmar jag klarar utan att falla igenom. Ingen hjälp får jag där heller. I och för sig fick jag lov att ringa Gröna Vägen om jag behöver prata, så det kommer jag att göra. Men det är ju ingen som följer upp mig, ingen som kan se vad jag behöver...mer än jag själv, och det kan vara svårt när man är mitt uppe i något. Man behöver ofta hjälp då.

Fast jag försöker att ta det lugnt och låta allt mogna fram i långsam takt, i så långsam takt som det går.

Idag är jag hemma från praktiken. Varför? 

Jo, jag tänkte förklara det utifrån mindfulness. (se detta inlägg)

Ni kommer ihåg SOAS? 

Stanna upp - när jag vaknade upp i morse kände jag mig väldigt trött i kroppen och jag tänkte att jag måste stanna upp och känna efter.

Observera - när jag kände efter så hade jag ont lite här och var i kroppen men framför allt kände jag mig stressad. Jag fick andas lite för att lugna mig men stressen fanns kvar.

Acceptera - jag har nu stannat upp, observerat och jag accepterar även att jag känner mig stressad och är trött i kroppen. Märk väl att just det där med att acceptera kan vara jättesvårt, men det är också väldigt viktigt att man försöker lära sig det.

Släpp taget eller Svara an - idag väljer jag att svara an, dvs jag väljer att stanna hemma och få en dag i lugn och ro så att stresskänslan kan släppa. Jag är ännu inte där då jag kan släppa taget om min oro helt och hållet. Kanske jag aldrig kommer dit, då gäller det att acceptera det också. Men just nu är jag där jag är och jag kan gå åt olika håll. Vilket håll jag än går åt så är det mitt val, jag har gjort det medvetet och jag kan då utifrån det känna mig nöjd. 

När jag slutade på Gröna Vägen fick jag med mig en text att läsa.

Den sammanfattar på ett enkelt sätt ett förhållningssätt som kallas mindfulness. För mig har detta varit väldigt bra. Jag har lurat panikångesten, jag är numer herre över den. För visst kommer den ibland, men den stör mig inte och jag hamnar aldrig numer i full panik, den klingar av allt tidigare. Vilket är så otroligt skönt att det knappt går att beskriva. Faktiskt känns det som jag fått ett nytt liv!  

Det här är en del av den text vi fick med oss.

Medveten Närvaro (Mindfulness)

SOAS

Stanna upp, Observera, Acceptera, Släpp taget (alt. Svara)

"Gör det du gör. Var den du är, Det är hemligheten, vägen och målet.

Var där du är. Ät när du äter, vila när du vilar, sörj när du sörjer, smek när du smeker, lyssna när du lyssnar, gör det du gör. "

Idag är jag hemma. Trött, ont i kroppen och i magen. Allt pga upplevd stress. Jag tål väldigt lite eller ok, det kanske varit mycket.  

I fredags var mina föräldrar här, sen följde jag med dem till Ytterby. I lördags jobbade jag i värmen i min systers trädgård. På kvällen ville de spela canasta men jag var tvungen att gå in och sätta mig ner och bara vara och vila. För mycket stimulans för mig....även om jag upplever det som roligt så orkar inte mitt psyke och kropp.  

På söndan var det dags att hämta min kära dotter på Landvetter. Sen var det grillning på kvällen hos hennes pojkväns familj. Ännu mer social aktivitet. Jag gick iväg på måndag till gröna vägen men kände mig från början trött. När jag kom dit var jag tvungen att sätta mig ner flera gånger och jag tog det fysiskt väldigt lugnt. Mot slutet började jag må illa, fick ont i magen och började få panikkänslor. Jag började också se som i en tunnel och min hjärna gick på helsnurr. Det är ett hemskt tärande tillstånd. Känns som att alla tankar bara far fram och tillbaka och stör mig och jag kan inte tänka klart eller slappna av överhuvud taget. Fruktansvärt jobbigt, det är då paniken kommer också.

Så idag håller jag mig hemma och nu har jag lugnat mig lite, men jag vet ännu inte om jag orkar gå imorgon.

Nu kämpar jag med känslor av misslyckande för jag älskar ju verkligen livet på gröna vägen, men min kropp och mitt psyke varnar mig. Det blir för mycket även av det goda. Det är sorgligt, jag är mycket ledsen för detta. Men jag ger inte upp ännu. Fast jag har lärt mig att lyssna på kroppen innan det smäller till ordentligt.

Idag har jag bara varit, andats lugnt och fokuserat på positiva saker.

Önskade jag slapp skriva detta inlägg men jag väljer att dela med mig eftersom jag vet att vi är några stycken därute som lider av samma åkomma och det är väldigt svårt för utomstående att se att vi mår dåligt. Vi kan verka pigga och framåt men inne i oss rider ångestens fasa och den dämpas bara om man får lov att ta livet i sin egen takt.

Så är det. Nu har jag en klump av sorg i halsen. Jag vill så gärna "vara som alla andra"....kunna jobba och "göra rätt för mig"....men jag orkar inte. Ibland tänker jag att det vore lättare att ha brutit nacken och blivit förlamad. Det kan människor förstå. Men det psykiska....det är svårt!

Trots detta väljer jag glädje i livet. 

Här är en bra text som Viktor Frankl skrivit. Ur "Livet måste ha mening"

Allt kan man ta ifrån människan

Utom en sak - den yttersta friheten

att välja förhållningssätt

till det som livet för med sig

Jag brukar aldrig ge mig själv nyårslöften numer. Däremot kan jag använda nyåret som en av många möjligheter att göra ett avstamp mot något nytt och bra/bättre.

Det jag vill förbättra i mitt liv nu är att försöka orka jobba halvtid. Först då kan jag ekonomiskt överleva - med ett halvtidsjobb och resten sjukpension. 

Vet att det kommer att ta ett tag innan jag kommer i fas och orkar jobba en halv dag. Det låter kanske inte klokt, men så är det. 

Ibland önskar jag självömkande att arbetet skulle vara en flykt för mig, men så är det inte. Arbetet är oftast för mig ett väldigt kravfyllt måste som triggar min ångest. Det är jag ledsen för och har svårt att acceptera. Jag hoppas ju att det är något som försvinner men jag vet inte....min ångest inom arbetslivet har bara blivit värre och värre med åren.   

Önskar jag hade en talang som var väldigt väldigt stor, det skulle vara lättare då, tror jag. Men en sån talang har jag inte hittat än hos mig själv.

Trots allt är jag ändå glad att jag har förmågan att känna glädje och tro på framtiden. Att jag också har en familj som stöttar mig är guld värt.

På måndag ska jag till arbetsförmedlingen igen och då hoppas jag att jag snart kommer med på "den gröna vägen".

Ibland grubblar jag över mig själv.....  

Hur kunde det bli så att jag utvecklade en sån ångest över åren och till sist en panik? 

När jag var ung gjorde jag saker som jag idag skulle ha väldigt svårt för att klara av. En sån sak är till exempel att resa.

Innan mina barn kom reste jag en hel del. Jag åkte som Au-Pair till USA när jag var 19 år. Året innan var jag där och reste runt lite. 

När jag kom hem flyttade jag in i eget boende och på min lediga tid åkte jag ut i Europa. Tågluffade bland annat i Frankrike, fick solsting på Korsika   och en sommar cyklade en kompis och jag runt den gröna ön, Irland. 

När jag idag tänker på att göra såna resor får jag panik.....varför??? 

Egentligen älskar jag nya miljöer och andra kulturer. Det intresserar mig något enormt mycket. Jag tillhör en av dem som tycker det är så f-t roligt med alla dessa invandrare från världens alla hörn. Bra, för då slipper jag resa.....  

Får jag för mig att studera något annorlunda språk så kan jag träna det här hemma. Vill jag smaka någon exotisk maträtt, så finns det också här. Det enda som saknas är förstås själva atmosfären av en annan kultur. 

Men tillbaka till min ångest. Konstigt att den satt sig just där. I resandet och att inte få sova hemma. Det är precis som om allt vänt. När jag var ung älskade jag att sova borta......

Jag håller på att lära mig att förflytta mig och att vara borta utan att få ångest. Mina resor till Ytterby går numer bra. Men andra längre resor fasar jag lite fortfarande för....  men jag jobbar på det. Strömstad ska väl snart få en visit, men katten vet om jag vågar åka under vintern med dessa käcka SJ-tåg....