Kristina

27 februari 2011 15:09

En hund kräver helt klart mer än en katt. Vad bra att du fick prova på! Det borde alla få göra innan man skaffar hund så man vet vad det innebär.
Men den som har tiden och orken som krävs får väldigt mycket tillbaka. :-)

Margita

27 februari 2011 15:40

JA, det är det jag anar....att banden på något sätt ändå blir starkare mellan människa och hund än mellan människa och katt. För människan också alltså ;)

Jenny

27 februari 2011 20:44

Känner igen mig själv i mycket av det du skriver här.

Margita

28 februari 2011 11:26

Ja Jenny, vi är nog inte så få trots allt som känner så här. ;)

Vivi

28 februari 2011 09:07

Vet du, jag tror de är många föräldrar som känner som du gjorde, jag tror det ibland handlar om att man sätter för stor press på sig själv.
Ansvaret blir överväldigande och man är så fruktansvärt rädd att misslyckas på ngt sätt eller att göra fel.
Oroa dig inte för att det är ngt fel på dig, du är en helt normal kärleksfull & härlig männsika som förmodligen bara sätter lite för stor press på dig själv.

Kram !

Margita

28 februari 2011 11:24

Vad gullig du är! Tack för de orden, de värmer! Just det du sa med att ansvaret blir överväldigande, det upplevde jag väldigt tydligt med mitt första barn! Kanske jag ska skriva ett inlägg om det, tror det är vanligare än man vill veta, det ska ju vara så mysigt under babytiden! ;)

Marie

28 februari 2011 12:00

Känner igen mig precis i det du skriver.

Jag har haft hund min första hund fick jag som 11-åring. Ami var allt för mig, hon var en 3-årig gråhundstik som pga av en olycka inte fungerade som jakthund längre. När hon dog 11 år gammal, var jag utan hund i ca. 1 år men längtade efter hund igen. Så jag skaffade en collie (som varit med drömhund sedan jag var liten). Ludde och jag gick kurser, jag tränade honom minst 2 timmar om dagen, både i sök, agility mm. När separationen kom mellan mig och min dåvarande sambo fick Ludde bo kvar hos honom. Jag flyttade till en lägenhet mitt i stan, och var borta 9 timmar per dag. Inget liv jag önskade för min älskade hund.

Saknaden var stor, men sent om sider började jag inse att jag nog i grund och botten ändå inte är en hundmänniska. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag saknade Ludde, men inte tidiga morgonpromenader. Eller framför allt kalla och blöta höstpromenader och att varje dag damsuga rum där han var mest då han hade minst 1 kg sand i pälsen efter alla promenader. Sen tyckte jag att jag alltid gick runt med dåligt samvete, för att promenaden borde ha varit längre, eller jag borde ha tränat med honom en stund till osv. Så jag kan bara hålla med, "krävandet" blir mer med hund. Och alla människor trivs inte med det, jag inkluderad i den kategorin.

Nu när vi blivit med katt igen, efter 13 år som vi varit utan djur. Så känns det bara roligt! Visst ska toalådorna göras rena en gång om dagen, matskålarna diskas, nytt vatten fyllas på. Lek och borstning, men det är liksom lättare och snabbare gjort. En katt kräver inte på samma sätt i slutändan ändå. Även om den också uppskattar lek och aktivering. :)

Tror det finns människor som måste känna sig behövda, och människor som inte har det behovet på samma sätt. Jag tycker också det känns lättare nu med barnen när de börjar bli lite större och är iaf i vissa situationer dagtid ganska självgående.:)

Kram

Margita

28 februari 2011 13:38

Oj, TACK! Det var den längsta kommentaren jag fått. Får jag kopiera och göra ett inlägg av den?
Skönt att vi är fler som fungerar på samma sätt :)

Emelie

28 februari 2011 17:12

Jag tycker att det är lite synd att man i vårt samhälle förväntas vara så himla "duktig", dvs utåtriktad och aktiv och fulla av energi och målmedveten och höspresterande. Det blir så lätt att man tror att om man inte är sån så är man sjuk eller så är det något fel på en. Tänk om det är samhället som är sjukt?

Margita

1 mars 2011 13:05

Själv tycker jag att samhället har blivit alldeles för snävt i sitt synsätt på människor. Det sätts diagnoser hit och dit. Inget fel i det, men det finns inget utrymme för "vanliga" misstag eller acceptans för att människor faktiskt är olika. Vi är inte alla högpresterande ;)

Marie

4 mars 2011 16:45

Absolut Margita, kopiera den du :D. Bara roligt :D

Margita

4 mars 2011 21:54

Tack! :)