Mamma Alice övervakar sina små! Hon är så duktig.   

Hur söt får man bli?? 

Oj, vad jag är glad för att det är så stort intresse för Alija-kullen! Helgen som kommer blir välbesökt här hemma. Då får kattungarna bekänna färg.   

Några av dem som kommer ska testa sin allergi också och vi hoppas förstås att det går bra! Tänk att vilja ha katt och inte kunna ha någon. Så trist. 

Det var bland det bästa jag gjort i hela mitt liv när jag skaffade katt. Konstigt att jag inte gjort det förrän så här sent i livet. För jag har längtat sen jag var ung. Jaja, så är det ibland. Vet inte sitt eget bästa. Men nu vet jag! Hihi.....

Detta blir verkligen inte min sista kull. Avel är jättespännande tycker jag. Är helt frälst. Jag känner mig ärad att få vara med och forma den sibiriska katten. 

Ska göra mitt bästa för att få fram riktigt fina katter med bra temperament. 

Nu när jag fått min första kull kan jag också söka om diplomering genom Sverak. Tycker det är konstigt att man inte ska göra testet INNAN man tar sin första kull! 

Som sagt, nu är mamma Alice och killarna mestadels framme och inte under soffan. Skönt - så mycket roligare när vi kan se och prata och pussa på dem ordentligt!

Lite personligheter börjar nu urskiljas. Aron, Arash och Amishai är de som först kommer fram när jag närmar mig. De vill hemskt gärna komma upp i knät. Alla tre spinner och gosar.

Amishai har förfört mig!   Hade jag haft plats och råd så hade jag behållit honom bara för hans bevekande ögons skull.   Han kan sitta och verkligen TITTA, som en granne sa: en liten filosof! Ja....dessa underbara små liv....vilket mirakel att få vara med om detta! Detta blir inte min sista kull, det kan jag lova!!

Vi har upptäckt världen utanför soffan:

Det är gott att bli kliad på magen tycker vi.

Agnes undrar mest vad detta är för något?!? För det är väl inte samma som var i den där lådan där det fanns sånt där smått, pipigt? De som jag var hjälpmamma till? De här är ju större och ser lite läskigare ut, tycker Agnes.

Lite bilder från brottningslekar. Titta på deras härligt stora tassar - och klor!   

Stackars Aslan var inte lätt att fotografera. Han har ju precis öppnat sina ögon så jag får ta det försiktigt. De ser fortfarande inte bra ut, men de har ju precis öppnats så det blir säkert bättre. 

Aslan är den mörkaste, han är nästan svart på hela ryggen.

Lille gubben, det ser inte käckt ut.....men han kommer att se bra ut! Han är lite sen i vändningarna bara. Fast inte när det gäller att utforska och brottas med sina bröder. Där är han framme precis som de andra!   

Lille Aron, vet ni vad han gjorde nyss? Han somnade i mitt knä, spinnandes!   

En sån myskille! 

Här ligger han och myser:

Aram! Han är den största i kullen och han börjar ljusna till färgen.

Aram är den som ska gå till avel. Varför? Jo, han har ett temperament som verkar väldigt bra. Han är lugn och en cool kille. Han har en kraftig massiv kropp och ett huvud som ser sibiriskt bra ut. Visserligen kan sånt ändras men det är något man alltid får räkna med när det gäller avel. Man kan aldrig vara helt säker. Men som det ser ut just nu ser han mycket lovande ut!   

Bilderna på honom gör honom faktiskt ingen rättvisa! Han är mycket finare i verkligheten, tycker jag. Alltså, ännu finare   Det är väl det att då ser man allt, hans ljusa framtoning i kontrast till hans mörkare syskon. Hans stora kropp som också utmärker sig mot syskonen. Och så hans ögon....men det delar han med alla sina bröder!